Voddler expanderar, nu gör de till och med reklam på TV för deras invite-tävling. Fler och fler blir intresserade, och fler och fler stör sig på Voddlers officiella hemsida och deras nästan totala avsaknad av support. Deras undermåliga forum har nu dessutom tagits ner ännu en gång.

I väntan på att de skärper till sig, har ett användarforum startats där vi kan utbyta idéer och hjälpa varandra. Det heter FreeVoddler och du är hemskt välkommen dit.

Dessutom har det startats en publik Voddler-Wiki där det påbörjats en lista över tillgängliga filmer. Där får du en bra översikt, och dessutom snabba länkar till filmens IMDb, en trailer och till denna fina site!

Den listan hittar du här, och den är precis nystartad så vi arbetar fortfarande på att fylla i all information som behövs. Hjälp till, vetja!

Voddlers utbud ändrar sig lite ibland, filmer kommer och filmer går. Ett par av filmerna vi skrivit om har försvunnit. En film som tillkommit nyss är Rosemary’s Baby, och här kommer lite om den.

Rosemary och Guy flyttar in i en ny lägenhet med ett tveksamt äldre par som grannar. Guy tycker väldigt mycket om granngubbens historier, men Rosemary hör konstiga ljud om nätterna. När hon blir gravid blir hon gott omhändertagen av alla, men börjar misstänka att det kan vara häxor i farten.

Rosemary’s Baby från 1968 ska tydligen vara riktigt läskig, men när inte ens min mycket hariga flickvän reagerar så är det tydligt att filmens tid har passerat. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Filmens största behållning är att man ända in i slutet inte är riktigt säker på om Rosemary inbillar sig allt eller inte. Kan väl egentligen inte rekommendera den, kanske till någon gravid som får lite extra inlevelse i Rosemarys strapatser.

Thailändaren Tony Jaa slog genom med dunder och brak med en av modern tids coolaste actionfilmer, Ong Bak. Två år senare slog han sig återigen ihop med Prachya Pinkaew och gjorde Tom Yum Goong, även känd som The Protector och Warrior King.

Storyn är mer eller mindre en variant av Ong Bak. När elakingar stjäl ett par elefanter från en by, åker Kham (Tony Jaa) efter dem till Australien för att hämta tillbaka dem. Till sin hjälp får han en Thai-född polis (Petchtai Wongkamlao, också från Ong Bak) och en hel del action följer.

Förstås når man inte upp till Ong Baks nivåer, dock finns en hel del höjdpunkter. Däribland den omtalade femminutersscenen gjord i en lång tagning, där Kham fightar sig uppför våningarna i ett hus. Väl värd att se.

Brittisk skratthriller från 2008. Två yrkesmördare skickas till Brygge i Belgien på ett nästan märkligt hemligt uppdrag. Ken (Brendan Gleeson) njuter av medeltidsstaden medan Ray (Colin Farrell) är uttråkad och längtar hem. Medan Ray gör allt och lite till för att roa sig får Ken instruktionerna av högsta hönset Harry (Ralph Fiennes), och han gillar dem inte.

In Bruges är trots grundhandlingen en väldigt rolig film. Den briljerar framförallt i kombinationen Farrell och manuset av förstagångsregissören Martin McDonagh. Ingenting är heligt, här skämtas det om allt från dvärgar till ond bråd död. På tal om det sistnämnda så gör Fiennes en av hans hårdaste roller här. Det är en ren glädje att se honom komma till Brygge för att avsluta jobbet själv.

In Bruges får sju livlösa objekt av tio möjliga.

Amerikanskt extremdrama från 2007. Ellen Page i en för henne ovanligt ömtålig roll, men det krävs en timme av fullständig nedbrytning för att ta henne dit. Den som krossar först hennes själ och sedan hennes kropp är Catherine Keener som en psykologiskt instabil version av den elaka styvmodern i Askungen. Hon är den stora stjärnan här då Page inte briljerar riktigt lika mycket som i Juno och Hard Candy. En ordentlig varning dock: Filmen är brutalare än de flesta skräckfilmer på marknaden, och bygger på en verklig tragedi.

An American Crime får sex flaskor i f****n av tio möjliga.

Å ena sidan har vi Jet Li och Jackie Chan i samma film. Å andra sidan är den regisserad av mannen bakom Stuart Little och Lejonkungen, samt skriven av mannen bakom Hidalgo och flera andra filmer med hästar i.

Å första sidan har vi en rätt kul story om Apkungens magiska stav som måste återföras till hans förstenade kropp så han kan stoppa den elaka Jadekrigsherrens månghundraåriga styre. Å andra sidan har vi en klyschig ung menlös pojke i hjälterollen som måste gå genom den klassiska träningen innan han kan rädda dagen.

Å första sidan igen så bjuds vi den bästa wire/fx-baserade kung-fun som gjorts på många år. Jackie Chans senaste filmer har inte gjort honom många tjänster. Han har sett gammal, seg och ovig ut, så mina förhoppningar om hans framträdande här var inte så stora. Det gläder mig att säga att Jackie och Jet är i toppform och man levererar genomarbetade actionsekvenser, courtesy of Yuen Woo Pings koreografi och hög budget. Jackie kör en del av sin trademark-drunken style, men matchar Jet Lis otroliga shaolin-fighting när det behövs.

Produktionen är mestadels kinesisk, men man har tacksamt förenklat de obligatoriska mytologiinslagen till en lagom nivå istället för den informationsattack man vanligen utsätts för i Hong Kong-fantasy. The Forbidden Kingdom levererar på actionfronten, duger på storyfronten och är accepterbar på klyschfronten. Ett klagomål kan vara att den ibland är lite för familjefilm, för att i nästa stund leverera en svordom eller en brutal actionscen. Samt att Jackie Chan pratar nåt konstigt språk som definitivt inte är engelska.

I Japan har skolungdomarna blivit helt okontrollerbara odågor. För att råda bot på detta medelst skrämseltaktik, så lottar man varje år fram en skolklass som skickas på Battle Royale: De placeras på en ö, ges varsitt vapen (kanske) och helt enkelt så får den som överlever åka hem igen…

Har du ett intresse för asiatisk film har du säkert redan sett den här. En klassisk japansk thriller med en enkel, effektiv och välutförd premiss. Lagom mycket blodskvätteri och är man filosofiskt lagt finns det nog lite saker att fundera på. Den enda nackdelen är att filmen pågår lite för länge efter själva upplösningen, men det är ett mindre klagomål då filmen är så pass bra fram till dess.

Av någon helt okänd anledning har denna populära och välkända film än idag inte släppts i USA. Visserligen kommer en remake år 2011 (jag reserverar mig ett utlåtande om det innan jag vet mer) men med tanke på att det är 11 år senare har nog de två sakerna inte med varandra att göra. Helt otippat har Argentina av alla ställen gjort en 13-avsnitts miniserie baserat på storyn. Den skulle jag vilja se. Uppföljaren Battle Royale 2 är en tråkig soppa du bör undvika.

Fransk extremskräck från 2008.

En ung kvinnas hämnd mot personerna som bytte ut hennes barndom mot ren tortyr. En hämnd som till en början verkar fruktansvärd, men som när man har hela bilden känns mild.

Jag ryser fortfarande av obehag en kvart efter att jag stängt av Martyrs. Regissören Pascal Laugier har verkligen lyckats skapa något av det vidrigaste som gjorts, både på gott och ont. Visst känns filmen rejält, men det blir för mycket så jag blir tvungen att slå ifrån mig den. Sen är frågan om jag inte är ganska glad att jag inte kom längre in under de utsattas skinn. Och på tal om att komma för långt in under skinnet har Laugier fått sparken från Hellraiser-remaken nu. Vete tusan om jag hade vågat se hans version i alla fall.

Martyrs får fem sura uppstötningar av tio möjliga.

The Whole Nine Yards (eller Oss Torpeder Emellan som den hette i Sverige, vilket gjorde att uppföljaren The Whole Ten Yards fick heta… öhh, The Whole Ten Yards) är en av mina favoritkomedier. Matthew Perry är i högform, Bruce Willis är cool och knäpp och Amanda Peet visar tuttarna samtidigt som hon skjuter med pistol. Allt en film behöver.

Oz (Perry) är en tandläkare som hatar sin fru (en usel Rosanna Arquette) och följdaktligen sitt liv. Hon hatar honom tillbaka och vill inget hellre än att hyra en lönnmördare för att ha ihjäl honom och inkassera hans pengar.

Deras nya granne visar sig vara maffians ex-hitman Jimmy ‘Tulpanen’ (Willis) och Oz med fru gör en deal: Om Oz åker till maffian och berättar var Tulpanen befinner sig, så får de en hittelön och frugan går med på att skilja sig. Givetvis är det inte så lätt.

Jag har sett den här filmen ett flertal gånger och garvar lika mycket fortfarande. Kevin Pollak är skitkul som maffiabossen Janni Gogolak som konstant byter ut v mot w när han pratar. Uppföljaren är dock inte särskilt underhållande alls, men detta är en kul rulle för en kul kväll.

Voddler är tillbaka efter uppehållet med en ny fin klient och menysystem, så varför inte ta och recensera en av de nya filmerna? Jag har valt Mel Gibsons storrulle Apocalypto.

Jaguartass har en taskig dag. Hans by blir attackerad av elakingar, hans farsa blir mördad, hans höggravida fru blir kvarlämnad i ett hål, och han och hans polare blir ivägsläpade som slavar till pyramidbygge. Var ska det sluta?

Apocalypto är faktiskt en rätt ball actionkomedi. Första halvtimmen är faktiskt rätt rolig, och sen blir det spännande i omgångar allt medan blodet skvätter åt alla möjliga håll. Slutet är lite “…ehhh…” och jag vet egentligen inte vad man vill med handlingen, men vafan – låt dig inte luras av den storslagna ytan, det här är egentligen bara extremt påkostad (och blodig) underhållningsaction.